Varmt

Oj vad varmt det har varit nu! Som tur är var det lite svalare igår, och kanske håller det sig idag också. Vi ska promenera till BVC så jag hoppas på lite svalka, i alla fall mindre än 30 grader, för då håller både jag och Gabriel på att gå under!

Så här ser han ut i sin Frejkabyxa. Han har inte ont av den men det är förstås jobbigt med ett extra lager vaxduk så här mitt på sommaren, samt att han blir galen när han inte kan sparka ut med sina ben och sträcka på sig. Det sammanfaller tyvärr ofta med när han ska somna. Han somnar nästan, vill sträcka på sig, inser att det inte går, blir arg, börjar toksparka med benen, skapar massa energi och vaknar förstås! Det är ganska jobbigt när det händer klockan tre på natten och allt man vill är att han ska få sova, samt att man själv ska få sova. Alla säger att de här sex veckorna kommer gå så fort, vilket känns helt ofattbart nu, när det har gått EN vecka...

Nu har vi lagt ner det där med att ha byxor under, det blir varmt nog ändå och han verkar inte tycka att det skaver nåt. Byxorna är alltså i tunn vaxduk, och mellan benen är det ett tjockt inlägg med vadderade kanter, som håller isär benen. Fem veckor till och sen är vår bebis förhoppningsvis helt perfekt även i höften!

Härom dagen fick han softa lite i pappas knä utan kläder, då såg han så här nöjd ut:

Frejkabyxa

Igår var G och jag på sjukhuset. Vi blev remitterade till barnortopeden redan från BB eftersom det var ett litet klickljud i hans höft efter förlossningen som även barnläkaren på BB-återbesöket kände. Han trodde dock att det skulle ha stabiliserat sig innan vi hann till sjukhuset, så jag trodde det skulle gå fort igår.

Först fick vi träffa en ortoped som kände lite på benen, hon skickade oss sen vidare på ett ultraljud (istället för röntgen antar jag) som vi fick komma till direkt. Den läkaren skulle sen mäta lite vinklar och faxa tillbaks resultatet till ortopeden, så vi fick vänta och vänta. G blev superhungrig så vi fick prova att amma i väntrummet och det gick faktiskt ganska bra.

Till slut fick vi komma in igen och det visade sig att G har en lätt höftledsinstabilitet. Det märks ingenting nu, men man kan vidta åtgärder för att förebygga höftproblem i vuxen ålder. Därför ska han få ha på sig en frejkabyxa i sex veckor. Sex veckor känns galet länge, det är ju tre gånger hans ålder liksom! Men tiden kommer säkert att gå fort. Byxan är som ett slags hängselkalsonger i tjockt material som håller isär benen i ett slags grodposition. Man har den på sig dygnet runt, och förutom att det blir lite varmt (den är lite plastig) och att G inte kan sparka lika vilt med benen som vanligt, så är det inte jobbigt för honom. Värre för mig och Johan eftersom blöjbytena blir mer omständliga och man inte kan se de söta kläderna som G har på sig under byxan :-)

Jag tänkte lägga in en bild, men det får komma senare. Man kan söka på frejkabyxa på Google för att få ett hum om hur de ser ut. Eller invänta bild här på bloggen... Det är i alla fall en väldigt vanlig behandling, och väldigt enkel jämfört med att reparera höften på en vuxen person!

När vi ändå hade varit i Solna på Astrid Lindgrens Barnsjukhus passade vi på att äta lunch med Johan på hans jobb och det gick över förväntan, G sov sig genom lunchen och jag fick lite vuxenkonversation och sol och sällskap!

Besök

Idag kommer Gabriels morfar hit och hälsar på. Sen har alla mor- och farföräldrar träffat sitt allra sötaste (och hittills enda) barnbarn. Gabriel verkar gilla uppmärksamheten, alternativt så ignorerar han den helt och kör sitt eget race med äta, sova, skrika, bajsa...

Nätterna är värst, jag tycker det är jättejobbigt att inte få sova ordentligt och tror tyvärr inte att det kommer bli några ordentliga sovnätter ännu på några veckor.

Just nu har han nån slags närhetsbehov också, han halvsover och kisar med ena ögat för att kolla att nån av oss är nära, och att vi inte, Gud förbjude, har lagt honom att sova ensam i spjälsängen! Men det gick bra att sova där för några dagar sen, så det kommer nog tillbaks!

Jag har kanske inte skrivit det men TACK för alla gratulationer här i bloggen!!

Tid?

När ska man ta sig tid att hinna blogga? I Gabriels sovpauser finns det så mycket annat som behövs göras - äta, sova, duscha, gå på toa... Här kommer i alla fall lite fler bilder. Jag vet inte varför de ibland blir klickbara och ibland inte, men jag hoppas det går att se vår sötnos i alla fall!

Nu är han här!!

Tusen tack Karin som uppdaterade i kommentarerna (och på Facebook)!

Jodå, allt det här vankandet och lidandet här hemma med hanterbara värkar var 5-30 minut gav tydligen resultat, för efter att sen ha gått i trapporna, samt ett varv runt kvarteret, ganska fort, så gick vattnet på onsdagskvällen och vi var äntligen välkomna in till förlossningen :-) När barnmorskan på inskrivningsrummet sade att jag var öppen 7-8 cm ville jag nästan börja gråta, så glad var jag. Att det äntligen skulle hända nåt!!

Klockan åtta var vi inne i vårt förlossningsrum, och ca halv två är han alltså född, vår lille Gabriel. Profylaxkursen som Johan och jag hade gått var till otroligt stor hjälp. Jag vet inte hur jag hade klarat mig annars - utan den kunskapen och utan Johan som stöd hade det kanske inte kommit ut nån bebis ;-)

Tack för alla gratulationer, här kommer en liten bild på lillkillen, ett och ett halvt dygn gammal ungefär:

Inget bättre för mig...

...än att blogga lite. Jag sitter ändå bara här och väntar och väntar. Det blir mycket gravidblogg just nu, men jag vet att många som läser är nyfikna, så ni andra får avvakta :-)

Definitioner:
I nån av mina graviditetsböcker definierades förvärk som en sammandragning som inte drev förlossningen framåt. Ni som har kommenterat antar jag menar med förvärk själva värkarna under latensfasen - dvs de driver förlossningen framåt, men inte i samma fart som under den aktiva fasen?

Rekord?:
Kanske slår jag rekord i lång latensfas. Inget jag önskar, men my God vad det här tar tid. Mina värkar började ju i måndags. Natten till tisdag när vi åkte in till förlossningen var det ca 5 min mellan värkarna, och väl på förlossningen pendlade de mellan 5-10 minuter mellan värkarna. Och nu då, onsdag eftermiddag? Jo, samma sak!! 5-10 minuter mellan värkarna, men de är tillräckligt starka för att jag inte ska kunna sova. Jag peppar mig själv med att tänka "lång latensfas = kort aktiv fas" men ibland hjälper inte ens det... Jag fasar för en natt till uppdelad i halvtimmes långa sovpass med värkar emellan. De gör som mest ont när jag sover också, och inte lyckas parera med andning utan blir väckt när den peakar tror jag.

Trappor:
Fick rådet av två olika personer att gå i trappor för att starta den aktiva fasen, så nu har vi promenerat upp till plan tre och tagit hissen ner. Två varv. Vi får se om det ger någon effekt, jag är tveksam. Vi har även lyckats komma ut och gå ett litet varv i området (inklusive tre värkar) och njuta av solen...

3 cm - ingen bebis än

Kanske slutar det med att jag får ge Olivia, Jupp m.fl rätt och att mina riktiga, aktiva, värkar fortfarande (!) inte startat. Vi åkte in till förlossningen i natt, då var jag öppen ca 1 cm, dvs den klassiska förstföderskeklyschan. Eftersom min mamma öppnades snabbt efter det vågade jag inte åka hem, så vi fick gå runt lite på sjukhuset, tillbaks på förlossningen vid halv sju, öppen lite mer men inte så mycket.

Efter 12 timmar var jag öppen 3 cm, och Johan och jag började inse att det nog blir en sömnlös natt till, så vi frågade om vi fick åka hem, så nu är vi hemma och vilar och väntar och laddar...